Om SHU

Hundar – ett livslångt intresse för Pia

Text & foto Lotta Treiberg

När Pia Wahlström efter många års tjat äntligen fick sina föräldrar godkännande att köpa en hund blev det en liten terrier, trots att Pia egentligen ville ha en stor hund. Men en terrier - även om den har korta ben - är på många sätt en stor hund. För Pia blev införskaffandet av west highland white terriern Lina, 1984, början till ett mycket aktivt hundliv. Numera jobbar Pia på Svenska Kennelklubbens kansli.

Tack vare att Lina var av trimras fick jag kontakt med Britt Berglund på triminstitutet ”Vacker tass” i Borlänge. Jag bodde i Borlänge och genom Britt hamnade jag på Falu Brukshundklubb. Det var en bra klubb på det viset att alla hundraser var välkomna och man tog väl hand om ungdomarna som kom till klubben, berättar Pia.

Fanns det någon Hundungdomsklubb i Falun då?

Nej, men jag träffade Anna Andersson (numera Gabrielsson) som också hade terrier och hon var aktiv i Sveriges Hundungdom. Det var Anna som satte fart på oss att vi skulle bilda en Hundungdomsklubb i Falun. Jag tror att vi var ungefär femton ungdomar på klubben, det var ganska stor spridning i åldrarna på oss. De yngsta var sju åtta år och jag var bland de äldsta och var drygt 20 år då och blev vald till ordförande. Ungefär samtidigt blev jag aktiv i Dalarnas Terrierklubb och var sekreterare där fram till 2001 Under några år var jag också redaktör för Terrierposten.

Vad gjorde ni på Falu Hundungdom?

Vi hade god hjälp av Brukshundklubben och de hade ett jättebra faddersystem. Det innebar att för de ungdomar som ville träna och tävla med sina hundar utsågs en fadder, en erfaren person, som kunde hjälpa till med råd och träning och som man kunde åka med till tävlingar. Vårt första projekt på klubben var att försöka ordna en egen agilitybana, men vi hade inga pengar att köpa hinder för. Min pappa hjälpte till att snickra ihop hopphinder och andra hinder så gott det gick. Vår första aktivitet var att ordna en liten utställning och en lydnadstävling samt några skojtävlingar.

Vad gjorde du själv med din hund?

Min westie var ingen utställningshund och hon tyckte absolut inte att det var roligt med agility. Däremot gillade hon att spåra, söka och träna lydnad. Jag hade inte släppt drömmen om en större hund. Så jag tog kontakt med airdaleterrieruppfödaren Pia Lundberg i Stockholm och fick bli fodervärd till en tik. Med den hunden blev det däremot bara utställningar. Genom Pia lärde jag mig att trimma själv, vilket är bra att kunna om man har en terrier med päls.

Vad skulle du ha önskat – som ung terrierägare – av Hundungdom och Terrierklubben?

Från Terrierklubbens sida fanns det inte så mycket aktiviteter för oss unga. Terrierjuniorerna hade på den tiden någon sida i Terrierposten, men juniorerna var bara aktiva i Stockholm. Det hade varit toppen om man hade kunnat samla oss unga som hade terriers till läger och kanske kurser i olika saker. De allra flesta terrier gillar verkligen att arbeta och de är roliga att träna med, jag tycker att de är väldigt allround. Men ofta kanske man måste veta hur man ska motivera sin terrier, de kan vara lite annorlunda mot andra hundraser. Sen tror jag att det skulle vara jättebra om man hade trimkurser för unga terrierägare så man tidigt kan lära sig hantverket. Jag tror att både läger och kurser skulle Hundungdom och Terrierklubben kunna hjälpas åt att ordna tillsammans. Sveriges Hundungdom har många duktiga ledare och instruktörer inom agility, lydnad, freestyle och junior handling och de har flera kanaler, som Hundsport och Brukshunden, för att nå hundintresserade ungdomar som har terrier. Inom Terrierklubben finns det kunskap om jakt med terrier och hur man utbildar viltspårhundar. Till sist vore det nog bra om Ungdomsmedlemskapet utökades till 25 år, även för medlemmarna i Svenska Terrierklubben så att vi inte tappar dem.

Som avslutning säger Pia såhär:

Trots att jag fortfarande är aktiv inom utställning, lydnad, agility och viltspår har jag aldrig funderat på någon annan typ av hund än terrier!

Vi vill samarbeta

Vi är helt övertygade om att ett samarbete med specialklubbar, länsklubbar och lokala kennelklubbar är bra för alla. Våra aktiva ungdomar får chans till bra utbildning inom Sveriges Hundungdom, både inom den hundsport de är intresserade av men också som ledare och funktionärer på lokalklubben. Den här erfarenheten och kunskapen finns förstås kvar när medlemmen senare blir äldre och engagerar sig i en specialklubb eller länsklubb. För – precis som för Pia Wahlström – håller oftast hundintresset i sig genom hela livet!

Texten är ett utdrag från en artikel för Svenska Terrierklubbens (SvTEK) tidning Terrierposten.

Webbdesign
C&E Webbguru